Jag har ett bra liv alla som ser på mitt liv skulle säga det. Kanske inte det bästa men bra ändå på det personliga planet. Jag kan hålla med om det men fan vad jag är trasig och misslyckad. Här sitter jag en 22 årig tjej hemma som borde jobba pga att jag inte kan plocka ihop mina bitar och bli hel. Jag käkar mediciner som jag inte tycker tillhör den jag är. Men sanningen är ändå att jag inte är den jag vill vara jag är den jag inte vill vara. Jag är sjuk och jag låter den sjukdomen ta över hela mitt liv. Jag låter den styra över vad jag jag kan och inte kan göra. Men jag har ingen aning om hur jag ska hantera den så jag låter den hantera mig. Jag har ingen fysisk sjukdom för mig så sitter allt i huvudet och när det sitter där är det svårt att hantera allt som händer. Ta tag i mitt liv och styra över det. Jag vill vara stark och klara av det alla andra klarar av men det ligger inte för mig. Det känns som om jag har gett upp om mig själv tagit upp mina sämsta egenskaper och lever mitt liv för att inte såra andra.Om jag inte hade dom som jag har skulle jag inte vara i livet. För ärligt talat så känner jag mig mindre värd än bottenskrapet. Jag försöker att se det som så många andra ser men det gör jag inte så jag litar blint på alla som omger mig med deras kärlek. Jag röker fast jag vill sluta, jag slutar inte för jag har ingen självkontroll. Vissa dagar, dom kommer sällan men dom kommer så älskar jag mitt liv. Men för det mesta så vill jag somna och aldrig vakna. Jag gick ju i skolan när jag skrev sist, jag gick in i väggen och fick sluta m det med. Jag är totalt outbildad och kan inte ens räkna med mig själv att hjälpa mig upp ur denna skit. Alla dom år jag ignorerade min problem har kommit ikapp mig och gjort mig handlings förlamad. Tryck aldrig undan ett problem det är som att ljuga för sig själv och lögner kommer alltid ikapp än 1000 fallt.