Något som jag tycker är extremt svårt är det här med att träffa någon, att dejta och bli kär. För i dagens samhälle så går hela ens jävla liv ut på att hitta den rätta, få ett jävla bra jobb och en riktigt fin familj ( kanske inte just i den ordningen). Men det jag ville ta upp är det här med dejting å kärlek. Man träfar någon som man verkligen klickar med och allt är så jävla roligt på dejten men efter dejten så ska man inte höra av varandra på 3 dagar! Hur jävla dumt är inte det, så otroligt idiotisk regel vem fan orkar med sånt? Sedan så ska man inte heller visa hur man känner för en kille för tidigt. När är för tidigt å när passar det? För allt sånt där har alltid så lååångt jag kan minnas gjort mig så otroligt förvirrad. Egentligen så är det väll bara att säga hur man känner? Nej så är det inte för om man gör det så är man konstig å klistrig. Sedan så fort killar få höra något sånt så blir dom stela å lossas titta på något annat. Det är som om att hela deras värld vänd upp och ner för ett ord. Vilket är så otroligt jävla löjligt. Sedan när man har gjort slut med en kille och sedan hittar en ny då ska alla börja säga- men är det inte för tidigt? Är du verkligen säker på det här? Då är min fråga så här Vem fan är säker på kärleken när allt ska vara så otroligt komplicerat? Sedan så har vi ju dom där som hittar sin själs frände i typ gymnasiet, vilket jag tycker är löjligt orättvist. Varför ska en del ha så jävla lätt? Medan andra kanske dör helt ensamma utan att ens ha fått känna vad kärlek är. Det här med kärlek suger, det är förvirrande, orättvist och helt jävla underbart. Kärlek är så när hat man kan komma men så mycket bättre. Kärlek och hat, fred och krig allt går hand i hand med varandra. Dom är så olika men ändå så lika. Men tänk om kärlek kom utan regler utan spel och bara med känslor, skulle då inte det hela vara så mycket bättre för när vi är tillsammans är alla starkare utan regler.