Jag hittar inte hem
Nej nu får jag fan ta och skärpa mig, detta skulle ju gå bra! Jag skulle uppdatera varje dag. Men när jag inte har någon ork att skriva då jag i mitt huvud klia. När livet känns så svårt att mitt hjärta blir hårt. Vad ska jag skriva? När mina tankar bara riva. Ligger vaken va natt och lossas att jag är en katt. HAHAHA!! nej gud vad dålig jag är på att rimma det här går ju bara inte. Men jag har inte skött om min blogg och det måste jag ta mig i kragen och fixa. Jag mår rent ut av piss, å då är det inte psykiskt utan fysiskt, det känns som om jag alltid är sjuk och det är så brutalt jobbigt. Det är som om jag inte får vara frisk, och när allt händer å när allt är som värst så känns det som om någon har opererat in en kniv i min mage som bara ligger där och skaver. Jag vaknade med smärtan i morse och det var försöta gången jag har mått så dåligt, jag bara låg å tänkte på hur min inälvor blev min utälvor så att säga. det vitnade för mina ögon och jag ville bara upp till akuten, ringa ambulansen osv. Och när jag vill ringa ambulansen så är det illa för jag hatar doktorer och att åka ambulans är rena skräck upplevelsen för mig. Men jag tog smärtstillande och gick å la mig igen, sedan när jag vaknade några timmar senare så tog jag mer smärtstillande och då blev allt bra igen.
På tal om något helt annat så är det mesta jag tänker på nu för tiden är livet. Och hur jag ska göra för att gå vidare med det? Jag vill ta reda på vad jag känner för vissa personer men är så rädd att bli sårad eller att såra någon annan. Jag är inte känslokall och vill verkligen inte att folk ska uppfatta mig som det heller. Jag tänker mer på hur jag ska göra för att inte såra andra än vad jag tänker på hur jag ska gör för att själv inte bli sårad. Och allt bara rullar runt i mitt huvud och i mitt hjärta. Men ingen som jag frågar har några som hälls svar att ge mig och jag inser att detta kan vara en av dom få sakerna som jag själv måste ta reda på. Men jag vet inte vart allt börja ännu mindre vet jag vart allt slutar. När man ska gå vidare och hur man känner att man kan gå vidare. Men jag är redo tror jag men det är alltid tankar på andra som går för mig själv, är alla redo att gå vidare med mig? eller rent ut av utan mig? Och varför känner jag mig så sårbar? Jag har alltid varit så stark å säker på vad jag vill men nu känner jag mig så svår. Jag vet inte riktig vart jag bör ta vägen med mitt liv? Allt är bara så förirrande för mig. Jag vill verkligen inte såra andra och ibland så känns det som om det är allt jag är bra på, jag känner mig verkligen som en heatbreaker. Jag hittar helt enkel aldrig hem.
Kommentarer från er söta läsare.
Trackback